Diktaren Och Tiden Lyrics

När jag har sett hur Tidens hårda hand

Förintat mästerverk från forna dar

Och krossat slott och torn till grus och sand

Och skändat brons som konstens prägel har

När hungrig ocean jag svalla såg

Mot fasta landet, sargande dess kust

Såg landet självt borttränga havets våg

Och såg förlust ge vinst och vinst förlust

Ja när jag sett att tingen växla så

Sett ting bli ingenting på en minut

Den tanken följer mig vart jag må gå

Att Tiden tar min älskade till slut.

Den tanken liknar själva dödens kval

Den väcker fruktan men ger intet val.

Om brons, om sten och jord och ändlöst hav

Förintas vid den gräns som Tiden drar

Var skall då skönheten som livet gav

En blommas styrka, finna sitt försvar?

Ack sommarns honungslena andedräkt

Vad orkar den mot kulna dagars mängd

Om stenen grusas, klippan själv blir bräckt

Och stålsmidd port av Tiden söndersprängd?

Den tanken skrämmer! Hur skall du, min skatt

Du, tidens skönsta smycke, skyddas här?

Vem hejdar Tidens anlopp, hindrar att

Han dödar Skönheten, som jag har kär

Ack, ingen - om det undret ej, min vän,

Att I min sång din skönhet blommar än
Evert Taube - Diktaren Och Tiden - http://motolyrics.com/evert-taube/diktaren-och-tiden-lyrics.html
När tysta tankars domstol har förhör

Med minnen ifrån flydda ungdomsdar

En ny och dyrbar tid jag då förstör

Med sorgset dröjande vid det som var

Så skyms mitt öga, ovant vid en tår

Och jag begråter ädla vänners död

Jag river upp ren läkta kärlekssår

Och rör I askan av mitt hjärtas glöd.

Jag minns på nytt den oförrätt jag glömt

Med kval på kval summerar jag till slut

Den bittra räkning livet åt mig gömt

Att nu betalas - fast betald förut.

Men plötsligt minns jag dig, min vän så dyr!

Och allt utjämnas - sorgen från mig flyr

Som vågor rulla in mot stenig strand

Vår levnads timmar ständigt är på språng

Förbi varann, som maskor I ett band

De ila skyndsamt mot sin undergång

Man föds till dagens ljus, men krälar ut

Mot mognad ålders vida himlarund -

Strax går dess sol I moln, dess glans dör ut

Vad Tiden ger, han tar I samma stund

Hur ungdom fort skall skövlas, Tiden vet

Var skönhets panna fåras I hans spår

Själv närd av livets största hemlighet

Han skördar liv, tills intet återstår-

Och likväl skall min sång I sekler än

Trots Tidens grymhet, prisa Skapelsen